Förra året hade vi ett lyssnarseminarium om hur vardagen är för HBT-personer; hur det är att komma ut, få barn och åldras. Det var ett välbesök seminarium och ett kontruktivt samtal som gav oss mersmak, så mycket mersmak att vi i år har tält för första gången. Kul! I år väljer vi att fokusera på …
Nedanstående text har redan publicerats i tidningen Kristdemokraten. Genom att KD:s egen tidning publicerade min debattartikel, har jag kunnat nå ut, inte bara till aktiva politiker, utan även till de medlemmar som inte aktivt deltar i politiken. Detta bevisar också hur högt till tak det är i KD, även på områden som går emot partilinjen. …
Jag är så glad över att Kristdemokraterna är med på Pride och att Stockholms stad och län hade modet att fatta detta beslut. Före festivalen var jag ärligt talat ganska nervös för att vara där. Jag var rädd för att aggressiva människor skulle komma och förstöra och vara otrevliga. Hittills har jag vare sett eller fått rapporter om någon som helst aggressivitet. Tvärtom kommer det fram massor av människor som är glada över att vi är där, som ger oss uppmuntrande ord eller kommer in i tältet för en kaffepaus. Flera kommer fram för att diskutera med oss men gör det med en saklig ton. Igår sen kväll kom flera av mina kompisar och satte sig i tältet och åt popcorn vilket gjorde att kd-tältet var invaderat av snygga bögar i 30-årsåldern vilket gav en härlig fägring över vårt tält. Synd att jag inte tog kort på det.
Jag är också stolt över att så många kristdemokrater har velat ställa upp och delta i tältet. Att få minst två personer till varje pass var inga problem och som oftast är vi fler än så. Håller det goda humöret i sig hela veckan ut är jag säker på en repris nästa år och kanske då med någon från regeringen eller partiledningen?
På lördag är det dags för prideparaden. Jag ska som alltid delta i den och hoppas på samma feststämning som varje år. Rapporter därifrån kommer på bloggen.
Happy Pride!
Förra året hade vi ett lyssnarseminarium om hur vardagen är för HBT-personer; hur det är att komma ut, få barn och åldras. Det var ett välbesök seminarium och ett kontruktivt samtal som gav oss mersmak, så mycket mersmak att vi i år har tält för första gången. Kul! I år väljer vi att fokusera på HBT-flyktingar. Rubriken på seminariet är Hur öppna är Sveriges gränser?
Hbt-flyktingar har ofta haft svårt att få asyl i Sverige. 2006 förtydligades utlänningslagen vad gäller rätten att få asyl på grund av sexuell läggning. Men trots detta nekas fortfarande hbt-personer skydd i Sverige. Nu har Migrationsverket satsat på att utbilda sin personal i normrkitik och gjort ett förtydligande om hur regelverket ska tolkas. Räcker detta? Kan den som flyr till Sverige på grund av sin sexuella läggning räkna med att få skydd eller behöver vi göra mer?
I panelen:
Emma Henriksson, Kristdemokraternas talesperson i migrationsfrågor
Anna Wessel, Migrationsverket utvecklingsledare Omvärld/Internationellt/EU
Stig-Åke Petersson, RFSL:s flyktinghandläggare
Välkomna imorgon, onsdag, kl 14, Pride Sergel, Plattanscenen, Sergels torg 3.
För mig som jurist och politiker tänker jag ofta på vikten av att få en tydlig lagstiftning som sedan fungerar i verkligenheten inte bara blir fina ord på ett papper och sedan feltolkas dessa av myndigheter ex pga okunskap. Ett konkret exempel alla riksdagspartier enades 2006 om att ge de som blir förföljda p.g.a. sexuell läggning och kön möjlighet att få asyl enligt Genevekonventionen. Riksdagen förtydligade att även transpersoner bör kunna få asyl p.g.a kön, alltså att man ska kunna tolka kön både biologiskt och socialt.
Trots ändringen av utlänningslagen har Migrationsverket och migrationsdomstolarna också fortsatt att utvisa homosexuella personer till länder som t.ex. Iran, en tillämpning som avviker från riksdagens intentioner. Detta kommer vi också diskutera på vårt seminarium under Pride.
Det är dags att vi bestämmer oss; antingen så är lagen otillräckligt och då får den göras om eller så är Migrationsverket och Migrationsdomstolen tolkning för snäv och då måste lagen göras om – alla kan inte skylla på varandra. Fokus är att riksdagen måste få en praxis där folk får skydd. Idag är det lite som ett lotteri och så får det inte gå till när det gäller människor. Ingen dom finns från överdomstolen som rör HTB-personer. Förföljelsebegreppet måste ses över, då det finns tyliga bedömningsbrister. Jag har lagt flera motioner som berör detta område och ser verkligen fram emot seminariet imorgon.
Eftersom jag inte kunde åka till Pride, sitter jag på min egen balkong, omgärdat av regbågsflagan och transgenderflagan. Firar mitt eget lilla ”Mini Pride”, genom att via nätet och media följa vad som händer i Stockholm.
Glad och stolt är jag över att årets Pride har extra många inslag om transpersoners situation.
Igår var det vår första dag på Stockholm Pride. För mig blev det en ganska lång dag efter en relativt kort natt eftersom jag suttit uppe och författat en debattartikel.
Morgonen inleddes med att Sofia Modigh och jag åkte runt för att inhandla och hämta upp det sista som behövdes för vårt tält för att sedan möta upp Carl-Johan Schiller, Caroline Szyber och Erik Slottner vid vårt partikansli vid Munkbron. Sedan bar det av till Kungsträdgården för att ställa allt i ordning inför öppnandet av vårt tält idag kl 14:00.
Under eftermiddagen blev jag intervjuad av Makthavare.se och hann också säga hej till Jacob Zetterman från Dagen som intervjuade Caroline och Erik ungefär samtidigt.
Efter en väldigt sen lunch passade Caroline och jag på att andas ut lite i Riksdagen och gå igenom mailkorgar, bloggar och nyhetssiter på internet.
Klockan fem var det så dags att börja värma upp för den stora invigningen med ett mingel bakom stora scenen. Det är alltid roligt att få göra nya bekantskaper och få träffa gamla vänner.
Dagens stora behållning var att få lyssna på och sedan också träffa Thomas Beatie, kanske mer känd som “den gravide mannen”. Aldrig har nog någon människa krossat fördomar som jag haft så snabbt som Thomas gjorde.
Jag tycker att Sverige ska avskaffa det krav som idag finns att transsexuella ska sterilisera sig innan de får byta kön i folkbokföringen. Men när jag hörde att Thomas Beatie skulle komma för att inviga Stockholm Pride kände jag att det var onödigt provokativ och något av en freak-show.
Till partivänner som lyfte fram Thomas inbjudan till Pride och honom som ett exempel på hur det kommer gå om vi avskaffar tvångssteriliseringarna sa jag att han är ett unikum som drivs av politisk aktivism. Någon frågade mig om de inte skulle vara en bra idé att försöka sätta upp ett möte mellan Thomas och Göran Hägglund. Mitt svar var att det nog inte skulle vara fruktsamt för någon av dem.
Oj vad fel jag hade!
Thomas framträdande på scenen präglades av värme och glädje. Han berättade öppet om hans och hans frus önskan att få barn och bilda familj. Men hans fru hade på grund av tidigare sjukdom varit tvungen att operera bort sin livmoder och kunde inte föda barn. Thomas första försök resulterade i ett utomkvedshavandeskap och en operation som halverade hans chanser att bli gravid i framtiden. Han berättade också om hur de först tänkte försöka hålla det hela hemligt och hoppas på att omgivningen bara skulle tro att han blivit tjock. Men i den lilla ort de bor blev detta en omöjlighet. Och istället för att försöka fly från den mediauppmärksamhet de visste skulle komma valde de att gå ut öppet och berätta om Thomas graviditet. Inte för att bedriva politisk aktivism utan för att förklara vad som hände och varför.
Efter talet fick Caroline, Erik och jag en möjlighet att träffa Thomas och hans familj bakom scenen. Och det är den mest normala familj du kan tänka dig. Om du stötte på dem i lekparken eller på ett café på stan skulle du inte kunna ana deras historia. De är som vilken småbarns familj som helst. Thomas och hans fru som vilket par som helst som drömmer om barn och strävar efter att göra det bästa för sin familj.
Jag önskar verkligen att fler av mina partivänner fick möjlighet att lyssna till Thomas och hans historia. Och på torsdag klockan 15:15 finns ytterligare en chans för det.
Första augusti, och Prides första dag. Jag skulle ha åkt upp och deltagit, men tyvärr satte hälsan stopp för det.
I år hoppas jag att media rapportera mer från de evenemang som belyser transsexuellas problem. Tidigare har media inte brytt sig om oss, utan enbart rapporterat om de homosexuellas evenemang, trotts att Pride även tidigare berört frågor kring transsexuella har media tydligen enbart visat intresse för just homosexuellas problem. Kanske detta för att så pass många ”kändisar” tillhör denne grupp.
I år hoppas jag verkligen att media tar ansvar för de transsexuellas problem och lyfter fram frågor som rör oss.
Fast det enbart är läkare med specialkompetens i Transsexualism, som får genomföra den två åriga utredningen och sätta diagnosen Transsexualism, så finns det gott om exempel på att dem psykiatriska öppenvården vägrar skriva remis till en transklinik, utan de själva först gjort en lång utredning, för att själva konstatera att det verkligen är transsexualism det handlar om.
Jag vet fall där en transsexuell fått utstå en utredning i öppenvården under två till tre år, innan man fått en remis till en transklinik. När man sedan fått denne remis, påbörjas en ny utredning, där man inte kan tillgodo räkna den tiden öppenvården hållit på. Den enskilda måste därför stå ut med ytterligare två år av utredning.
När en transsexuell äntligen tagit mod till sig, och sökt en utredning, kränkas denne person direkt av den psykiska öppenvården, och tiden till man kan skicka en ansökan till Socialstyrelsen Rättsliga Råd fördubblas helt i onödan.
Lite från min egen erfarenhet av hur illa vården fungera i fråga om transsexuella.
Eftersom jag tidigare drabbats av såväl proppar i benen, som en i lungan, skrev min läkare en remis till Sahlgrenska, för att utreda om jag kunde ta hormoner, eller om det fanns en risk med det. Provsvaret dröjde, sex till sju månader, och kom först till min läkare efter det han ifrågasätt varför det dröjde.
Resultatet var att det inte var lämpligt att ge mig hormoner. Därför skrevs en remis till plastikkirurgen på Sahlgrenska, för jag skulle kunna få bröst. Inom tre månader fick jag träffa en läkare, och därefter skulle det dröja ungefär tre månader innan jag äntligen skulle få mina ”behag”. Men tyvärr blev det inte så. Jag borde haft brösten strax före jul 2010, men man meddelade hela tiden att jag hade låg prioritet, och därför fick vänta en längre tid. Vid ett fall blev jag informerat att vårdgarantin inte gällde transsexuella som skulle få bröst. Därför kontaktade jag Socialstyrelsen, som i sitt svar klargjorde att de har fel. Vårdgarantin omfattar alla som står i kö till plastkirurgen inom den offentliga vården.
Efter det ringde jag till Sahlgrenska igen, och samma besked. Transsexuella omfattas inte av vårdgarantin. Jag berättade vad Socialstyrelsen informerade mig om, men kvinnan jag pratade med sa att de hade helt fel. Då blev jag rent av förbannat, och krävde att om de inte såg till jag fick en tid direkt, så ville jag de såg till att jag fick operationen i annat landsting, eller hos en privatklinik. Det gick inte, eftersom Sahlgrenska aldrig remittera en transsexuell som skall får bröst till någon annan plastikkirurgisk klinik.
Efter ett längre samtal, höjde jag rösten och talade om att händer det inget, kontakter jag media och berättar hur illa Sahlgrenska bemöter mig. Då minsann fick jag veta, att eftersom jag hört av mig skulle hon fixa så jag fick en tid. Det gick tre dagar, då låg kallelsen i min brevlåda. Operationen genomfördes den 19 juni.
Såväl läkare, som den vårdande personalen skall inte kritiseras, eftersom dessa bemötte mig med respekt och värdighet. Felet ligger i vårdbyråkratin.
Personligen har jag flera exempel hur vårdbyråkratin diskriminerat mig, och har även en hel del exempel på hur illa andra transsexuella behandlats av vårdbyråkratin.
Maria Hansson Nielsen
I Sverige finns det en grupp människor som genom lagstiftningen förnekas rättan att skaffa biologiska barn. Faktum är att så fort en transsexuell lyckats få modet att påbörja en utredning för könsreglering, slår lagstiftningen bakut. En transsexuell under utredning får inte spara könsceller (sed alternativt ägg).
Om en transsexuell redan från början vill ändra sin könstillhörighet, det juridiska könet, innan den könsreglerande operationen, tvingas den personen att sterilisera sig först.
För transsexuella i min ålder 58 år, är detta inget problem. Men tänk på alla unga människor som vill ha familj och egna biologiska barn, Som lagen är nu hindras yngre transsexuella från rätten att bli biologiska förälder.
Kravet på sterilisering innan man får ändra sin könstillhörighet är inte bara en kränkning mot den enskilda personen, utan även en ekonomisk belastning för sjukvården. Vill en person ändra sin könstillhörighet innan en utredning är klar och könsreglerande operation kan genomföras, tvingas denne person till ytterligare en operation, för att bli steril. En sådan operation kräver inte bara personella resurser, den är även kostsam. Med andra ord belastar denne helt onödiga operation sjukvårdens ekonomi. Som jag ser det ett slöseri med vårdens begränsade ekonomi.
Den enskilda människan vet vad som är bäst för just den personen. Politiken har ingen rätt att ta beslut, som det egentligen är den enskilda själv som skall fatta. Att genom lagstiftning tvinga enskilda personer att sterilisera sig är i strid med sunt förnuft, och en kränkning av enskild persons rätt att själv bestämma över sitt eget liv.
Det är en skam för Sverige att vi fortfarande har kvar steriliseringskravet. En lika stor skam för vårt land är det faktum vi nekar transsexuella rätten att spara sina egna könsceller.
Jag vet att mitt eget parti, Kristdemokraterna just nu tyvärr vill ha kravet på sterilisering kvar. Många utanför partiet har därför ifrågasatt att jag är kvar. Låt mig därför berätta att vi har högt till tak. Jag kan debattera och informera fritt, och på detta sätt bilda opinion för en ändring av partilinjen. Bland annat har jag haft en debattartikel i Kristdemokraten, och på fredag kommer ett rapportage om mig på baksidan av samma tidning. Just dessa rapportage på baksidan skrivs enbart om Kristdemokrater man anser gör en bra insatt både inom och utanför partiet. Detta är ett av många bevis på att ingen inom KD försöker tysta ned mig, utan jag får genom den interna debatten, och genom artiklar i media även utanför partiet, föra fram mina åsikter.
Nedanstående text har redan publicerats i tidningen Kristdemokraten. Genom att KD:s egen tidning publicerade min debattartikel, har jag kunnat nå ut, inte bara till aktiva politiker, utan även till de medlemmar som inte aktivt deltar i politiken. Detta bevisar också hur högt till tak det är i KD, även på områden som går emot partilinjen. En öppen dörr att bedriva opinion i frågan.
I Sverige finns det en grupp människor som genom lagstiftningen förnekas rätten att skaffa biologiska barn. Faktum är att så fort en transsexuell lyckats få modet att påbörja en utredning för könsreglering, slår lagstiftningen bakut. En transsexuell under utredning får inte spara sina könsceller för att i framtiden kunna få biologiska barn.
Om en transsexuell redan från början vill ändra sin könstillhörighet, det juridiska könet, före den könsreglerande operationen, tvingas personen att sterilisera sig först. I samband med att man inte får spara sina könsdelar innebär det att transsexuella, som redan lever ett liv under psykisk press, är den enda gruppen personer i Sverige som förbjuds få biologiska barn. Visst kan man skaffa barn före en könsreglerande operation, och vänta med att ändra sin könstillhörighet till dess.
Har man kännedom om hur jobbigt livet är för en transsexuell, borde man även inse hur jobbigt det är att tvingas välja mellan ändrad könstillhörighet eller slippa sterilisering. Så länge du har en könstillhörighet som inte motsvarar det kön som framgår av ens könsidentitet, bemöts man av myndigheter och sjukvård enbart utifrån könstillhörigheten. Exempelvis kan vi lyfta det faktum att innan jag fick byta könstillhörighet, möttes jag ofta av oförstånd av läkare, som envisades med att tilltala mig med det namn jag hade innan PRV godkände mitt namnbyte. Landstinget vägrade ta bort mitt manliga namn från journaler med mera, trots att jag hade bevis för att mitt tidigare namn numera inte var mitt folkbokförda namn. Till och med när jag listade mig på en privat vårdcentral, långt efter att mitt manliga namn försvann, informeras den vårdcentralen om mitt tidigare manliga namn som tilltalsnamn. Hur kränkande är inte det?
Jag skulle kunna ge fler och mycket mer kränkande exempel. Av hänsyn till utrymmet skall jag bara nämna ett sådant till. Jag ringde upp tidigare Vägverket när mitt manliga namn tagits bort, för att fråga om när jag får nytt körkort. Tjänstemannen jag pratade med var inte bara arrogant, utan även väldigt oförskämd. Jag glömmer aldrig när han undrade varför mitt manliga namn skulle bort från körkortet, eftersom han såg på personnumret att jag var en ”man”. Inte ens det fakta att han såg i folkbokföringen att jag inte mer innehade ett manligt namn fick honom på bättre tanker. Jag slängde på luren direkt. Dagen efter ringde jag igen, och fick samtala med en kvinna, som såg till att ett nytt körkortsunderlägg skickades till mig.
Ovanstående exempel från mitt liv gör att jag blir väldigt ledsen när vissa politiker anser att den enskilda personen ”väljer att byta könstillhörighet”. För den enskilda transsexuella handlar det inte om ett val, utan ett måste. Att som nu tvinga den personen att sterilisera sig först försätter den enskilda i ytterligare en svår sits. Det är i mina ögon omänskligt att tvinga en transsexuell att välja mellan möjlighet att hinna få barn, eller ändra könstillhörighet, före en könsreglerande operation.
Kravet på sterilisering innan man får ändra sin könstillhörighet är inte bara en kränkning mot den enskilda personen, utan även en ekonomisk belastning för sjukvården. Vill en person ändra sin könstillhörighet innan en utredning är klar och könsreglerande operation kan genomföras, tvingas denne person till ytterligare en operation, för att bli steril. En sådan operation kräver inte bara personella resurser, den är även kostsam. Med andra ord belastar denna helt onödiga operation sjukvårdens ekonomi. Som jag ser det ett slöseri med vårdens begränsade ekonomi.
Den enskilda människan vet vad som är bäst för just den personen. Politiken har ingen rätt att ta beslut, som det egentligen är den enskilde själv som skall fatta. Att genom lagstiftning tvinga personer att sterilisera sig är i strid med sunt förnuft, och en kränkning av personens rätt att själv bestämma över sitt liv.
Maria Hansson Nielsen, Ledamot Omsorgsnämnden i Skara, KD
Theme by ThemeZee.com